Har dukat upp min ”skrivarplats” under taket med en utsikt över en nästan tom finalarena. Några funktionärer håller på och monterar reklamskyltar och det syns en och annan förälder som väntar på att deras söner ska spela Semifinal i C-pojk 02, kanske en av de viktigaste matcherna i karriären för någon av dessa åskådare. Jag undrar hur deras barn ser på samma match: vinst betyder Final kl 10.00, förlust och cupen är färdigspelad.
Den viktigaste uppgiften efter match innehas naturligtvis av dessa föräldrar som ska ta hand om sina söner oavsett vinst eller förlust. Att vara riktigt nära det stora målet Final och kanske snubbla på mållinjen och åka ur cupen i Semifinal är inte det roligaste som kan ske. Men samtidigt är det en stor prestation att vara ett av fyra lag som spelar en direkt avgörande match inför Finalen. Det finns ytterligare 20 lag i åldersgruppen som inte har kommit så här långt, de har åkt ur i ett tidigare skede.
Killarna i de två lagen, IF Swithiod och Norrköpings HK kommer in på plan och drar igång med något som kanske kan betraktas som uppvärmning, men det ser mer ut som en oorganiserad bollek och det är nog vad det är. Killarna ser ut att ha riktigt roligt, trots handbollsmatch kl 08.00 en söndag då de vanligtvis ligger under täcket och inte ens har funderat på att vakna. 30 minuter kvar till match och allvaret börjar smyga sig på, en samling för Norrköpingskillarna vid ena målet där ledarna ger de sista viktiga direktiven.
Vi får se hur Finaldagen utvecklar sig, vi vet att det blir ett antal segrare och samma antal förlorare i de olika åldersgrupperna och med det kommer det mycket känslor. Vi vet också att det kommer att vara mycket känslor på läktarna där åskådare med mer eller mindre personliga band till spelarna slits mellan hopp och förtvivlan och naturligtvis ger uttryck för detta under matcherna.
Hur det än går så vet vi med säkerhet att ungdomshandbollen står som den slutliga segraren, den iver och glädje som man får uppleva under Skadevi Cup är en höjdpunkt under handbollsåret. Att få vara med som funktionär och se alla dessa spelare och ledare som kan göra nästan vad som helst för en seger, ger en bild av det stora engagemang som finns för våra unga spelare. Att sedan få se dessa ledare och spelare umgås, i största samförstånd, med samma ledare och spelare som stunden innan möttes i en match med mycket känslor gör att man sitter ganska nöjd. Den som säger att idrotten inte ”förbrödrar” handskas väldigt ovarsamt med sanningen.
Här är jämförelsen med seniorhandbollen inte långt borta: En Elitseriematch kan vara ganska brutal ibland och känslorna lämnar ingen oberörd, efter match ser man ofta samma spelare som varit ”osams” under match stå och snacka med varandra skaka hand och gå vidare.
Vi kan nog lära oss ett och annat från handbollen och ta med oss detta i vårt vardagsliv, kanske blir det lite enklare då.
Kenth Rudh
